~Hanna~

Nyss var jag och K ute och gick, och idag bytte vi ut de vanliga rundorna inne i "city" mot motionsslingan i skogen. De som känner mig vet väl kanske att jag inte är nåt stort fan av skogen, men det var redan för sent att ångra sig när vi väl kom iväg till slingan. Jag var rätt nervös i början, stirrade hela tiden ner i backen och spanade efter ormar och hoppades på att jag inte skulle trilla över en älg eller vildsvin eller nåt annat läskigt på köpet. Sa till K att när vi kommer hem kommer jag inte ha sett nånting alls av den här slingan, för jag stirrar bara ner i backen.
Så småningom började jag ändå slappna av lite och vågade titta mer runt omkring mig och vi hade riktigt roligt och skrattade gott. Måste faktiskt erkänna att jag njöt lite av stunden, det var riktigt fint bitvis, solen strålade in mellan träden och fåglarna kvittrade. Balsam för själen. När vi började komma tillbaka mot lite mer träskmarker återgick min blick åter igen ner på backen för att noggrant undersöka terrängen innan jag satte ner mina fötter. Vi höll ett rätt bra tempo, och det tog mig en hundradels sekund att beordra halt för min fot och att ge ifrån mig ett gallskrik när min orm-radar gav utslag, mitt framför mig låg en ORM!! Okej, den var inte stor, men ändå - en ORM! Jag gjorde som sagt en tvärhalt, och stod några sekunder och visste inte var jag skulle ta vägen, innan jag till slut tog ett långt skutt över den och skakade i både fötter och armar, går rysningar i hela kroppen på mig. Det var verkligen en nära döden upplevelse vill jag lova...
Karla var ändå rätt nöjd. Hon skrattade gott och utbrast glatt; "Det känns plötsligt som på Liseberg. Nu vet du hur det kändes! =D". Hon klev också på ormen och dödade den, och hävdar fortfarande att "Hanna - det var en mask". Visserligen var den inte så stor - men mask, nej du!