~Hanna~

Ikväll hände det. Det som jag fruktat för i princip hela livet. Jag tog mig en promenad för en stund sen, tänkte att jag måste komma ut och få lite luft. Orkade inte gå runt Oknö, så det blev det lite kortare Netto-Träsket-Strandpromenad-Hamnen-rundan. Jag går ju alltid och stirrar ner i backen och scannar av omgivningen för att försäkra mig om att jag inte trampar på något olämpligt. Men när jag passerat träsket och det lilla skogspartiet så började jag koppla av igen när jag kom ut på asfalten. Gick bra ända tills jag kom till Hamnen. Tänkte ta vägen närmast vattnet ner mot båtarna. Big mistake. Där nere i den lilla backen låg den. Eller krälade den beskriver saken bättre. Mitt första riktiga möte med en orm. En riktig orm. En levande orm. Okej, jag är nästan beredd att ge Karla rätt om den där "ormen" vi såg i våras, i jämförelse var det nästan som en mask. Den här var lång. Och rörde på sig. Kände hur paniken spred sig i kroppen, pulsen gick genast upp till det dubbla, jag började hyperventilera och det var inte långt ifrån att tårarna började rinna. Jag bytte väg bums och stressade därifrån och var hela tiden rädd att den skulle komma ikapp mig och bita mig i fötterna.
Nedrans orm, nu har du förstört hamnen för mig. Jag tänker aldrig mer sätta min fot där.
Så tack för att du försökt tidigare, N, men dina terapi-försök gav tyvärr inget resultat.

Kanske var det också det här jag gått och känt på mig. Jag har drabbats av akut hypokondri eller nåt de senaste dagarna. Jag har ju av förklarliga skäl mått alldeles utmärkt på senare tid. Bättre än på länge faktiskt. Kanske bättre än nånsin? Av någon anledning så har jag nu börjat utveckla nåt slags katastrof-tänk, och går bara och väntar på att lyckan ska vända. Det sägs ju att när nånting verkar vara för bra för att vara sant, så är det oftast det också. Så nu går jag bara och väntar. På katastrofen. Idag var G ute på vägarna, och när jag inte fick svar på mitt sms inom 2 min tänkte jag genast att jaha, nu är han krockad och död nånstans i skogen. Jag bokade flyg inför helgens Sthlm-trip idag, och funderade en gång extra, vågar jag verkligen det? Tänk om planet kraschar och jag dör? Konstigt, men så fungerar min hjärna tydligen nu för tiden. Att det ska vara så svårt att bara sit back and relax. Enjoy the moment. Inte då. Det här får vi igen. Men man kan ju alltid hoppas att mitt möte med ormen räknas som katastrof nog...